Någonstans i närheten av Nilens källa

Valobservation

2010-08-13T10:00:00.006+02:00

De sista månaderna i Rwanda karakteriserades till stor del av utveckling inför och fram till presidentvalet (vilket jag skrivit lite kort om här och här). Det var med allt annat än lätt hjärta som vi såg en utveckling som på flera sätt gick i en negativ riktning med ett minskande utrymme för kritisk diskussion och oliktyckande samt ett antal politiskt kopplade mord och mordförsök. Även om det skulle vara så att det inte är den styrande kretsen som ligger bakom dessa våldsdåd spelar det faktiskt mindre roll. Det stora problemet är att dåden faktiskt sker, och att de påminner oss om att våldet som konfliktlösningsmekanism fortfarande inte ligger långt borta. Vid en stunds eftertanke framstår det kanske inte som så konstigt trots allt, men för egen del var det ändå en olustig påminnelse om detta.

Själva valdagen var på flera sätt en välkommen kontrast till allt detta. Vi spenderade hela dagen med att observera genomförandet av valen på olika vallokaler runtom i Kigali, och på alla ställen vi besökte möttes vi av långa köer, men också öppenhet, transparens och välfungerande processer. Från öppningsprocessen då de tomma valurnorna visas upp och sen förseglas inför publik till den första räkningen sköttes allt i princip väldigt väl. Att sen den sittande presidenten vinner med mer än 90 procent i ett val som vad gäller procsessen under själva valdagen förefaller ha gått schysst till på de flesta håll får en att fråga sig varför utvecklingen inför valet såg ut som den gjorde. Var det verkligen nödvändigt att inskränka debatten? Hade inte Kagame vunnit stort ändå? Vem vet. Hur som helst var genomförandet av valet också uppmuntrande då sättet som det genomfördes på skapar en bra bas för framtiden, i ett Rwanda med en förhoppningsvis mer dynamisk demokrati. När folk får förväntningar om att valet ska genomföras på ett visst sätt tror jag det blir svårare att manipulera själva valet ifall någon skulle vilja göra det någon gång. Folk lär sig hur det ska funka när det går schysst till. Jag tror inte betydelse av det ska underskattas.

Nu har jag hur som helst lämnat Rwanda, och det med blandade känslor. Den optimism jag kände för sex månader sen har delvis solkats, men att själva valet genomfördes på ett bra sätt, och att vi fick möjlighet att observera detta personligen skapar ändå ett bra sista intryck som gör att jag lämnar med både hopp och en del misströstan.

Läsvärt

2010-07-23T13:56:00.002+02:00

Den här artikeln är ovanligt läsvärd och visar på ett bra sätt den komplexa verklighet vi utomstående betraktare här i Rwanda försöker förstå, tolka och beskriva.

En annan charm

2010-07-13T08:39:00.008+02:00

Om resten av Afrika har en typ av charm (och det finns helt klart), har Kapstaden en helt annan prägel och lockelse. Annorlunda, men varken bättre eller sämre. Jag är långt ifrån den förste som konstaterar att på många sett på minner det om medelhavet med den dramatiska naturen, maten, vinet och klimtatet (bortsett från pingvinerna givetvis). Hur som helst är stan och regionen helt underbar. Bilder gör den nog mer rättvisa än mina ord.

Lästips

2010-07-01T15:59:00.001+02:00

Den här signerade ledaren i DN är en av de bättre och mer insiktsfulla journalistiska texterna om den nuvarande situationen i Rwanda som jag läst i svensk dagspress på ett bra tag.

Bisoke

2010-06-17T18:09:00.003+02:00

Det är tydligt att inlägggsfrekvensen på denna blogg avtar desto närmare jag kommer min avfärd från Rwanda. Det beror nog att det blir mer och mer vardag och allt färre nya intryck som det känns spännande att skriva om. Men förra helgen tog vi oss iallafall för att hajka upp till toppen av en vulkan som heter Bisoke (3711 m.ö.h.). Den ligger uppe bland de berg där gorillorna bosatt sig, men tyvärr fick vi inte se några gorillor denna gång. Däremot fick vi en bra men ansträngande vandring i djungel och lera under ungefär sju timmar. Utsikten skymdes av dimma på toppen, men vi fick å andra sidan en förklaring till varför filmen "De dimhöljda bergens gorillor" heter som den gör.

Imorgon blir det avfärd ner till Sydafrika och Kapstaden för att titta på fotbolls-VM och dricka vin. Jag återkommer med intryck från den resan när vi är tillbaka i Rwanda.

Nidbild?

2010-05-28T14:09:00.003+02:00

Med tanke på hur lite aktivitet det var här på bloggen senaste tiden kan man nästan få för sig att ingenting händer här nere i Rwanda. Så är givetvis inte fallet. Ytterligare en skock underbara vänner har varit på besök. En av dem förefaller dessutom ha planer på att skriva några rader om besöket.

Politiskt har dock de senaste veckorna varit relativt lugna här i Rwanda. Det har givit mig mer tid att bli än mer arg och oroad över var den svenska biståndspolitiken är på väg med nuvarande biståndsminister Guilla Carlsson vid rodret. GC förtjänar uppskattning för flera av de reformer hon drivit igenom. Problemet är dock att GC i sin iver att reformera utgår från en verklighetsbeskrivning som inte är korrekt. Svenskt bistånd och Sida har inte kännetecknats av kravlös utbetalningspolitik utan några som helst resultat. Det är inte svårare att få information om detta än att tex. läsa Sidas årsrapporteringar där man tex. i 2006 års rapportering kan läsa om att stöd till utbildningssektorn i Bangladesh bidragit till mer än 14000 nya lärare och att 67000 existerande lärare fått fortbildning, stöd till landbygdsutveckling i Nicaragua har bidragit till att inkomsterna för fattiga kvinnor på landsbygden ökat med mellan 150-200 procent osv.

På så sätt fortsätter det samtidigt som misslyckande och problem också erkänns. En rättvis och balanserad beskrivning hade varit att lyfta fram såväl det goda som det problematiska, men så har inte skett, utan allt fokus har lagts på att misskreditera biståndet. Ska biståndet kunna förbättras krävs det att man är öppen med problemen, men också att man lyfter upp de många positiva resultat som faktiskt finns och att Sverige gång på gång rankas högt i internationella jämförelser också vad gäller kvalité i biståndet. I korthet, att man utgår från terrängen, inte kartan när man ska beskriva hur saker och ting egentligen förhåller sig. Men som Gunilla Carlsson går på undrar jag om syftet egentligen inte är att förbättra utan att samla argument för att skära ned biståndet.

Jinja

2010-05-14T11:49:00.007+02:00

Det är intressant och glädjande att notera kvantiteten av tidingsartiklar om Rwanda som dykt upp i svensk perss de senaste veckorna (kvalitén har dock varierat betänkligt). Skälet till uppmärksamheten lär väl vara det politiska läget i Rwanda och utvecklingen. Om detta ämne finns det fortfarande mycket att säga, även om jag redan försökt att förmedla några av mina egna synpunkter och tankar. Men detta inlägg kommer inte fortsätta på denna tråd utan istället leverera det som tidigare utlovats, nämligen bilder från besöket i början av mars i Jinja. Håll tillgodo.
Såhär är det tänkt att det ska se ut om man kan paddla forskajak.

Vi andra fick börja i lite lugnar vatten.

Att välta kajaken är inga problem. Tanken är alltså att du sen ska välta tillbaka den samtidigt som du sitter kvar i.

Det är lite svårare...

Och vill man inte ödlsa sin tid på sånt kan man alltid ta en tur på den lugna sjön i större kajak med medföljande bar.

Valet del II

2010-04-28T09:52:00.002+02:00

Återigen har bloggen varit avsomnad en längre tid. Oförskämt! Skälen är många och mer eller mindre dåliga, men här kommer i alla fall återigen några rader. Bilderna som utlovades från Uganda och Nilens källa är snart på plats hoppas jag.

Som sagt var börjar det så sakteliga närma sig presidentval här i landet. Tyvärr har det medfört tendenser till ett hårdnande klimat där hoppfulla oppositionskandidater har fortsatt svårt att registrera sig. En av dem har dessutom åtalats för samröre med FDLR samt för divisionism. Dessutom har två av de mest kritiska tidningarna i landet stängts ned under sex månader efter div. artiklar som ska ha (de är bägge på Kinyarwanda så det är svårt att göra en egen bedömning) underminerat stabiliteten i samhället genom att ha uppmuntrat till splittring inom militären och rapporterat om nära förestående omfattande våldsamheter. Som lök på laxen har dessutom Human Rights Watch (som varit väldigt kritisk till Rwanda under senare år) nya representant i Rwanda inte fått arbetstillstånd och var därför tvungen att lämna landet, även om organisationen i sig fortfarande får vara kvar.

Allt dessa små pusselbitar är sammantaget oroande. Stängningen av tidningarna har nog inte så stor reell effekt eftersom det viktigaste massmediet i Rwanda tveklöst är radio, och tidningar har en relativt liten spridning. Men åtgärden i sig har en symbolisk verkan och bidrar till bilden av ett mer restriktivt klimat.

Allt detta pågår samtidigt som vi ser flera avhopp och arresteringar av höga befattningshavare inom militären. För en utomstående betraktare är det lätt att klumpa ihop dessa händelser och hänföra också dem till det förestående presidentvalet, men det är en felaktig slutsats tror jag. Vad vi ser är snarare att en maktkamp inom det styrande partiet som tidigare till stor del försiggått bakom kulisserna nu delvis är synlig utåt. Möjligen har denna maktkamp accentuerats, men det är nog snarast en slump att den sammanfaller med en förestående valrörelse.

Det är svårt att bilda sig en uppfattning av hur man sammantaget ska värdera dessa händelser, men otvetydigt är det en händelserik vår här i Rwanda, och så lär det nog fortsätta under tiden fram till valet. För egen del tror (och hoppas) jag att det ändå blir fredliga kommande månader även om det politiska utrymmet fortsätter begränsat. Fler (oregelbundna) intryck och kommentarer i ämnet följer sannolikt.

Nilen i näsan

2010-03-25T15:03:00.004+01:00

När man bor långt bort från familj och vänner är det en riktig höjdpunkt när man får besök hemifrån. Att det medför att man blir sämre på att uppdatera sin blogg är en relativt liten negativ konsekvens. Hur som helst, först var Mamma återigen här på besök, och vi passade den här gången på att se några delar av landet som vi inte hann med förra gången. Jag tror Rwanda som land blir mer och mer fascinerande desto mer man besöker det, och då kanske främst frågorna kring försoning efter folkmordet (går det, hur gör man det och hur lång tid tar det). Åtminstone känner jag så, och jag fick också det intrycket från kära mor.

Strax efter att hon åkt hem kom Mattias och Sara ner på besök, och tillsammans med dem passade vi på att göra en liten utflykt till Uganda och Jinja där Victoriasjön flyter ut i Nilen. Där kan man göra skojiga saker som att forsränna och paddla forskajak på Nilens allra första kilometrar. Det bör man göra! Vi hade superkul och även om man efter en heldag känner sig rätt övertygad om att ha halva Vicoriasjön i bihålorna vill jag definitivt åka tillbaka. Bilder på de måttliga framgångsrika försöken att i en liten rank forskajak bemästra forsarna kommer...

Presidentval del I

2010-03-01T16:33:00.000+01:00

I augusti i år är det dags för presidentval i Rwanda. Det är utan tvekan årets stora politiska händelse, och något som jag sannolikt återkommer till, kanske mer än en gång, här på bloggen.

Den sittande presidenten Paul Kagames första sjuåriga mandatperiod går mot sitt slut. Enligt konstitutionen har han möjlighet att ställa upp för omval en gång. I dagsläget tror jag det finns få utomstående bedömare som tror på något annat än en stor seger för den sittande presidenten även om han inte formellt sagt att han ska ställa upp (han har inte sagt något som indikerar motsatsen heller). De intressanta frågorna är istället i vilken mån oppositionskandidater ges utrymme att försöka delta på ett meningsfullt sätt. I nuläget förefaller flera av de hugade kandidaterna ha svårt att få utrymme och möjlighet att föra fram sina ståndpunkter.

En balansgång som är allt annat än enkel handlar om att öppna upp och tillåta debatt och kritik av den förda politiken, samtidigt som det finns risk att det dyker upp politiker som spelar på de stora kvarliggande motsättningarna som självklart finns efter folkmordet, och som i mer eller mindre förtäckta ordalag använder en agenda baserad på etnisk splittring. Det kan knappast förväntas bidra till försoning och fördjupad demokrati. Frågor om etnicitet kan inte ignoreras i det långa loppet, utan måste lyftas upp och diskuteras i ljuset av folkmordet och dess upprinnelse, men det är samtidigt en tacksam grogrund att utnyttja för den som vill bygga en politik på vi-mot-dom tänkande. Insatserna för att spela etnicitetskortet är väldigt höga och det är svårt att veta exakt vilken agenda som ligger bakom den som eventuellt väljer att lyfta dessa frågor.

För oss som utomstående betraktare är det dessutom väldigt svårt att få ett grepp om vad olika kandidater egentligen står för. Förhoppningsvis får de som nu försöker få utrymme att göra sin röst hörd möjlighet att förtydliga sig, samtidigt som de som eventuellt vill återuppväcka en politik som baseras på etnisk splittring förkastas av väljarkåren. Hur som helst finnas det anledning att återvända till ämnet.

Bröllop med Fanta

2010-02-15T15:42:00.003+01:00

Förra söndagen var vi på bröllop. Eller om man ska hålla sig lite närmare sanningen så var vi på delar av ett bröllop. Rwandiska bröllop tar nämligen ganska lång tid. En hel dag närmare bestämt. Vi valde därför att vara med på den första, traditionella, delen av bröllopet. Det var intressant att få se och vara med om detta, men om man ska vara ärlig var det kanske lite långdraget. Själva upplägget var att brudgummens familj, vänner och annat löst folk som den sidan lyckats skrapa ihop (i detta fall inkluderades vi på den sidan) besöker brudens familj, vänner mfl. Familjeäldste från de respektive familjerna (endast män givetvis) förhandlar sedan om ifall brudens familj ska låta henne gifta sig med den tilltänkte brudgummen. Desto större följe endera familjen kan skrapa ihop desto mer inflytelserik framstår givetvis den familjen. För att övertala brudens familj medförs dessutom olika gåvor. På den gamla goda tiden var det banan- och honungsöl men numer kommer man med sådana furstliga gåvor som stora flaskor med Fanta och Coca Cola (hemgiften bestod också av kossor som dock inte var med vid själva ceremonin).
Japp, det är Fanta de kommer med.

När väl brudens och brudgummens familjer kommit överens om att det är en bra idé att de unga tu ska få gifta sig leds bruden ut ur huset. Ibland, men tyvärr inte denna gång, förs dock en gammal gumma eller liten flicka ut först under betygelser om att det är den enda kvarvarande ogifta bruden i huset. Först efter högljudda, men glada, protester från brudgummens familjs sida förs därefter den riktiga bruden ut.

Förväntasfull brudgum och marsalkar

Stämningen under hela den ceremoni är väldigt uppsluppen och det skämtas hejvilt från båda sidor. Tyvärr skedde hela dialogen på Kinyarwanda vilket bidrog till att vi utbölingar inte blev riktigt delaktiga och inte kunde roa oss åt det hela på samma sätt som övriga gäster. Kul var det i alla fall ändå att få vara med.

Återvändande

2010-02-03T08:21:00.003+01:00

Det finns platser som man känner att man bara måste återvända till. Katara lodge är ett av dessa. Det är ett ställe som bara osar av fridfullhet. För ganska exakt ett år sedan besökte vi detta ställe för första gången. Då låg fokus på att ut och spana djur i Queen Elisabeth National Park. Den här gången masade vi oss förvisso upp i gryningen för att se om vi kunde få syn på några av parken lejon och leoparder (vi lyckades med att se de förra), men syftet med besöket var snarast att koppla av, och njuta av atmosfären som detta ställe har. Att sitta på terrassen med en kall öl och läsa en god och tankeväckande bok samtidigt som hela savannen sträcker ut sig framför fötterna på en är onekligen upplevelse som får åtminstone mig att nästan vilja ta till religiösa uttryck som salighet.

Det finns något i platsen och upplevelsen som för tankarna till det okomplicerade och ursprungliga. Kanske har det mer närheten mellan det påtagligt jordiska som savannen representerar och den känsla av behaglighet och lugn på ett själsligt plan som jag får. På något sätt blir detta ställe för mig en sinnebild av den ljusa sidan av mina lärdomar och intryck här i hjärtat av Afrika. Det som utan djupare eftertanke kanske kan sammanfattas i: ett enkelt, trivsamt och okonstlat men ändå rikt liv.

Visst finns det flera platser här i världen som jag känner ett behov av att besök igen, och som sagt är Katara Lodge en av dessa. Frågan är bara hur vi ska kunna upprätthålla samma frekvens på besöken när vi flyttar tillbaka till Europa. Men det är en senare fråga. Just nu passar jag istället bara på att försöka vara i nuet.

Tjat

2010-01-13T14:40:00.001+01:00

Tillbaka i Kigali efter en mycket trivsam julledighet slås jag återigen av vilka kontraster det innebär att bo här och med jämna mellanrum besöka Europa och Sverige. Jag vet att jag blir lite tjatig om det här med kontraster, men det blir oerhört påtagligt vad det ordet faktiskt innebär när man på kort tid förflyttas mellan ett vintrigt Europa med det höga tempo och alla resurser som en modern storstad har till ett betydligt varmare och lugnare Rwanda. Dessutom blir ju kontrasterna mellan de som har och de som inte har än tydligare när man precis kommer från ett land där, som tur är, skillnaderna är betydligt mycket mindre.

Kanske är jag också mer uppmärksam på min egen känsla och reaktion eftersom jag vet att det inte blir så många fler ”kontrastresor” för min del eftersom jag flyttar hem från Rwanda efter sommaren. Oavsett vilket tror jag en viktig behållning och lärdom från att bo och vistas, eller för den del besöka, ett land som Rwanda ligger just i upptäckten av konstrasterna och skillnaderna. Utan dem blir vi fattigare och vår förståelse försvåras. Det är nog därför jag tjatar om dem.

Inlägg från norr

2009-12-19T16:56:00.002+01:00

Kortrapport från Stockholm: nu är det jullov med snö, minusgrader och pulkaåkning.

I januari återupptas rapporteringen från sydligare breddgrader. Under nästa år lär det med stor sannolikhet dya upp inlägg om presidentvalet i Rwanda, fotbolls-VM i Sydafrika samt något om Nilens källa. Det kan vara värt att klicka in här igen...

Three down, none to go

2009-12-08T09:59:00.006+01:00

”Det var den sista. Åk nu!”

Såhär nu när det börjar lacka mot jul passar jag på och citerar Robin Hood från Kalle Ankas julprogram. Men även om jag åker hem på julsemester så är det inte dags att lämna för gott riktigt än. Detta trots att jag nu prickat av ett besök i den sista av Rwandas tre nationalparker. De övriga två är dels safariparken Akagera i öster, samt Volcanoes uppe i gränstrakten till Kongo och Uganda (där bergsgorillorna bor). Den park som nu slutligen besöktes är Nyungwe nere i landets sydvästra hörn. Parken är en s.k. montane rainforest vilket på svenska kan översättas till väldigt bergig och lummig, men relativt sval regnskog. Parken är hemvist för en uppsjö fåglar, ett antal olika sorters apor och givetvis en mängd andra djur. Dessutom är naturen oerhört vacker, och dessutom en välkommen kontrast mot resterande delen av landet där större skogar är väldigt sällsynt.

Vid vårt besök helgen den första advent passade vi på att göra en vandring upp till ett idylliskt vattenfall.

Dessutom masade vi oss upp i ottan (04:00) för att gå och se på livs levande och vilda chimpanser. På vissa sätt en upplevelse som liknar att besöka bergsgorillorna, men samtidigt annorlunda på flera sätt. Till skillnad från de värdiga gorillorna som förstår att visa upp sig för turisterna håller schimpanserna till i träden, skriker och tjoar och är allmänt ovilliga att ställa upp på fotografier. På flera sätt känns ett besök hos schimpanserna som en riktigt Tarzan-upplevelse, medan man hos gorillorna känner sig mer som Richard Attenborough. Hur som helst, kul var det i alla fall!

Komma ut på landet

2009-11-25T10:35:00.006+01:00

Jag har skrivit det tidigare, men man behöver då och då påminnas om att Rwanda fortfarande är ett väldigt fattigt land, och för det behöver man lämna Kigali och komma ut på landsbygden. Förra veckan fick vi förmånen att följa med Vi-skogen på fältbesök. Nedan följer några bilder från det besöket.

Besök i mänsklighetens vagga

2009-11-04T17:02:00.002+01:00

För ett knappt år sedan fick jag besök här i Rwanda av två vänner som under några år bor och jobbar i Addis Abeba, Etiopien. De har sedan dess fått sällskap i Addis av ytterligare en gammal vän hemifrån. Med tre kompisar på plats i Addis, som alla tre dessutom börjar närma sig slutet på sina respektive vistelser där, fanns det alla skäl i världen för mig att företa ett besök i denna mänsklighetens vagga. Sagt och gjort: jag åkte över för en helg, närmare bestämt förra helgen.

Etiopien

Det finns en viss självklarhet med vilken man uttalar sig om platser man varit på i drygt två dygn. Man har varit där tillräckligt länge för att komma förbi stadiet av de allra första intrycken, men samtidigt har man bara börjat skrapa på ytan. Icke desto mindre är mitt klara intryck att Addis Abeba har många likheter med Kigali. Visst är det en mycket större stad, men för att vara en afrikansk storstad är den förvånansvärt välordnad och okaotisk. På det hela taget känner man sig ganska trygg i Addis, korruptionen är relativt osynlig, människorna är kanske lite mindre reserverade än rwandierna men samtidigt inte påträngande och när jag hör mina vänner beskriva hur det är att jobba i Etiopien med lokala motparter som har en väldigt tydlig egen agenda och drivkraft känner jag verkligen igen mig från Rwanda. Det som också slår mig är att Addis verkligen känns som en blandning mellan sub-sahariska Afrika och Nordafrika. Detta går igenom i såväl byggnader, mat som klädesstilar. Egentligen är det inget att förvånas över, snarare tvärtom givet landets geografiska läge, men det var en intressant upptäckt.

Addis

Så hur tillbringar man en bra helg i Addis? Till att börja med ska man ha trevliga människor omkring sig. Om man sen kombinerar det med god etiopisk (och internationell) mat, besök på några av de schyssta barerna som finns i stan och toppar med besök på några av de få sevärdheter som Addis erbjuder har man ett recept som åtminstone för min del fungerade alldeles utmärkt.

Mellanspel

2009-10-30T08:18:00.002+01:00

Nästa inlägg kommer återigen handla om Afrika, men inför söndagens stora drabbning smyger jag in den här vackra skölden som ett litet mellanspel och för att visa var mina sympatier hör hemma.

Burundi i bilder

2009-10-19T18:13:00.008+02:00

Precis som utlovat:

Burundi i ord

2009-10-17T14:06:00.003+02:00

Förra helgen åkte vi till Burundi och huvudstaden Bujumbura. För min del var det första gången jag besökte det sydliga grannlandet. Vi var ett relativt stort gäng från Kigali som åkte ner, och fem av oss klämde in oss i min bil för resan ner samtidigt som övriga flög ner. Det var helt klart fascinerande att se Burundi, och att under själva bilfärden också få se mer än bara huvudstaden.

Burundi är på flera sätt där jag inbillar mig att Rwanda var för drygt tio år sedan. Även om Rwanda är fattigt är Burundi fattigare (fattigast i världen faktiskt). Det är också ett land där den mycket rikligare förekomsten av beväpnad militär längs med vägarna påminner om det nyligen avslutade inbördeskriget, och att röra sig fritt nattetid i Bujumbura på samma sätt som man kan göra i Kigali är inte att rekommendera. Men landet är också på flera sätt en kontrast gentemot Rwanda. Burundierna i gemen är mindre reserverade och försiktiga än människorna här i Rwanda, politik diskuteras och kritik av regeringen framförs betydligt mer öppet och oförblommerat. Landet har precis som Rwanda präglats av blodiga motsättningar mellan hutuer och tutsier under en stor del av tiden efter självständigheten (även om det aldrig kulminerade på samma sätt som i Rwanda) men man har valt en helt annan väg att hantera frågan. I Burundi kvoteras dessa två grupper in i parlament och regering samtidigt som man i Rwanda inte tillåter etniskt baserad politik.

Bujumbura som stad är betydligt mindre välordnad än Kigali, men intressant nog är utbudet av bra restauranger minst lika stort om inte större (vilket säger en del om det relativt begränsade utbudet i Kigali). Den stora charmen med Bujumbura är att stan breder ut sig vid stranden av Tanganyikasjön, och i utkanten av staden ligger en lång finkornig sandstrand där flera väldigt charmiga ställen har radat upp sig längs med vattnet. För de som tänker sig ett besök i Bujumbura kan jag särskilt rekommendera Bora-Bora. Man kan utan tvekan spendera lång tid på deras terrass med pool samtidigt som man blickar ut över de omgivande bergen i hjärtat av Afrika. Även om en dag på Bora-Bora är ett väldigt bra sätt att spendera en lördag i Bujumbura är det på flera sätt givetvis oerhört bisarrt att man kan sitta och ha det så bra och fridfullt när man befinner sig i ett så oerhört fattigt och relativt oroligt land som Burundi. För de av oss som har råd erbjuder till och med Bujumbura en möjlighet att sitta i solen och via trådlösa nätverk uppdatera sig på facebook, för många andra är verkligheten oerhört mycket hårdare. Det stämmer onekligen till eftertanke.

(Bilder kommer när jag sitter på en snabbare uppkoppling)

Beyoncé förenar

2009-10-02T16:31:00.000+02:00

Det är något väldigt fascinerande med dansgolv. Det blir en smältdegel där de sociala skiljelinjer man normalt begränsas av blir suddigare. Extra tydligt tycker jag det blir i ett land som Rwanda där konstrasterna är så stora. De rwandier som dyker upp på samma dansgolv som jag då och då besöker tillhör förvisso en liten välbeställd elit, men även till denna grupp människor upplever jag ofta ett avstånd. På dansgolvet suddas som tur är detta avstånd ut. Där förenas man av en glädje och vilja att skaka sin rumpa till musiken. På något sätt känns allt enkelt och naturligt. Avstånden minskar och det förenar snarare än delar blir tydligare. Alla gillar ju Beyoncé liksom. Märkligt vad lite discomusik kan göra för att få en att fundera över politik, sociologi och identitet. Mer dunka, dunka till folket är kanske en bra slogan till nästa valrörelse.

I väntan på inspiration

2009-09-23T09:05:00.002+02:00

Ont om inspiration att skriva på bloggen har det varit gott om på sistone. I väntan på att den ska infinna sig tipsar jag om detta specialreportage om Rwanda som Financial Times gjort. Läsvärt, och på det hela taget hyfsat rättvisande tycker jag.

Kommers men inga giraffer

2009-08-16T16:29:00.002+02:00

Den här helgen blev väl inte riktigt som jag hade hoppats. Istället för att övernatta i tält bland girafferna och zebrorna i Akagera-parken blev det soffan och en försvarlig mängd tv-tittande för att bota en förkylning. Inte så mycket att skriva hem om direkt.

Bättre då att plita ned några rader om förra helgens begivenhet; Kigali expo. Kigali expo är en stor mässa som anordnas en gång per år och som drar utställare och försäljare från Rwanda och angränsande länder för att visa upp och sälja allt från kaffe och te till 10 kubikmeters vattentankar. Det kanske allra mest intressanta ståndet var det där Kigali City Council visade upp planer på hur staden ska utvecklas de närmsta decennierna. Ledordet var: If Singapore could do it, why can’t we. Det säger nog en hel del om ambitionerna och viljeinriktningen. Men det som också var kul med hela mässan var floran av aktivitet och kommers. Jag fick verkligen känslan av liv, rörelse och framåtanda. Jag har sagt det tidigare, men det förtjänar att upprepas: den otåliga känsla av att bygga nytt och utveckla som finns i det här landet är fascinerande och hoppingivande.

En påtaglig torrhet

2009-08-06T17:17:00.001+02:00

Sommarstiltje, kanske. Eller en semesterlathet som klamrar sig kvar. Tidsbrist kan jag nog i alla fall inte skylla på. Oavsett orsaken har skrivandet här på bloggen legat nere ett bättre tag trots att det gått över en vecka sedan jag återbördats (eller snarare återbördat mig själv) till Rwanda och Kigali. En bidragande orsak är nog att jag inte fått så mycket inspiration och nya intryck att rapportera om den senaste tiden. Den största visuella förändringen är att växtligheten övergår alltmer från grönt till brunt och gult ju längre torrsäsongen lider. Föga förvånande egentligen. Torrsäsongen innebär också något högre temperaturer, men eftersom det är torrt blir hettan inte sådär klibbig och påträngande ni vet. Torrheten medför å andra sidan att det dammar väldigt mycket. Intet ont som inte har något gott med sig eller hur det nu var.

På det politiska planet är väl beslutet att utlämna en folkmordsmisstänkt rwandier från Sverige det mest intressanta som hänt de senaste veckorna med bäring på Sverige och Rwanda, även om utlämningen för tillfället är inhiberad (är det ett svenskt ord?). Jag tror för egen del att var ett riktigt beslut regeringen fattade. Återstår att se om Europadomstolen drar samma slutsats.

Semester

2009-06-26T12:44:00.001+02:00

Idag gör jag min första dag på sommarsemestern, och om det inte händer något väldigt intressant Rwanda-relaterat som jag känner ett behov av att skriva om tar också bloggen semester några veckor. Jag är dock tillbaka i Kigali om en dryg månad, och i bästa fall vaknar bloggen till liv strax därefter.

Gå direkt i fängelse utan att passera gå

2009-06-20T14:53:00.002+02:00

Skolbesöket följdes några dagar senare av ett besök på ett rwandiskt fängelse. Anledningen till detta besök var att Rwanda begärt en exilrwandier misstänkt för delaktighet i folkmordet utlämnad från Sverige. Inför ett beslut från regeringen i frågan behövdes information om förhållandena i en ny del som håller på att byggas i ett redan existerande fängelse, där det är tänkt att de som överlämnas till Rwanda för folkmordsbrott ska sitta om de döms.

För egen del tycker jag det är både begripligt och naturligt att Rwanda vill pröva misstänkta förbrytare i sitt eget land. Det handlar nog dels om att det är en del i landets försoningsprocess, men också om att man från Rwandas sida vill visa att man är kapabel att hantera dessa frågor. Sen måste givetvis Sverige och andra länder som funderar över utlämning ordentligt pröva om det är lämpligt att lämna ut, men det är en annan fråga. Än så länge har inget land utlämnat en misstänkt folkmördare till Rwanda eftersom det funnits tveksamheter kring såväl möjligheter till en rättvis rättegång som de påföljder som varit aktuella.

På ett allmänt plan var besöket i den icke färdigställda delen mindre intressant än att besöka den del av fängelset som redan användes. Vi fick dels tillfälle att besöka den del där folk dömda för delaktighet i folkmordet satt (dvs. de som aldrig flytt till andra länder utan hela tiden varit en del av den rwandiska rättsprocessen), dels kvinnodelen av fängelset. Framför allt delen med män dömda för folkmordsbrott var överbefolkad (knappt 5000 män satt i delen), och fångarna bor väldigt trångt, men det var i alla fall hyfsat rent och ordnat. Det mest intressanta med besöket var att känna att den tydliga hierarki och respekt för auktoriteter som finns i det rwandiska samhället i stort också präglade livet innanför väggarna, kanske till och med i än större utsträckning. Det fanns ingen vidare bevakning, och en fånge som vill rymma har inga större problem att gå ut genom grinden. Men sådant förekommer inte. När vi gick över innergården bland de för folkmordsdömda åtföljdes vi endast av fängelsedirektören samt två vakter med batong. Inget mer. Men det kändes inte ens tillnärmelsevis hotfullt. Som sagt, en oerhörd respekt för auktoriteter och hierarkier.

Som grädde på moset fick vi också smaka på den bön-, majs- och lökröra som står på menyn var dag för fångarna och som stod redo att serveras. Kanske inte världen mest smakrika och spännande mat, men sannolikt hyfsat näringsrik och mättande. Dessvärre har inte alla fria medborgare i detta land alla gånger lika bra tillgång till mat så det är svårt att bli alltför upprörd över ensidig kost. Hur som helst var det på det hela taget en väldigt intressant upplevelse, och ett besök som jag definitivt är glad att jag fick möjlighet att göra.

Skolavslutning

2009-06-18T17:07:00.004+02:00

Förra fredagen avslutade jag arbetsveckan med att för första gången besöka en skola här i Rwanda. Skolan låg i byn Murama i sydöstra delarna av landet och är s.k. child friendly school finansierad till stor del av Unicef. Det biståndspengarna bland annat bidragit till är att finansiera separata toaletter för flickor och pojkar eftersom man märkt att separata toaletter bidrar till att hålla flickor som kommer in i puberteten kvar i skolan. Ett sådant här besök bidrar också till att tydliggöra hur långt Rwanda har kvar när det gäller att erbjuda bra utbildning till hela befolkningen. Flera av byggnaderna var förvisso nya och av bra standard, men fortfarande saknas nästan all utrustning utöver bänkar och en svart tavla. Som tur var hade de i alla fall en volleybollplan och en volleyboll.

Skolan hade totalt en personal på 30 personer varav 22 var lärare. När man betänker att skolan hade över 1100 elever inser man hur många elever varje lärare förväntas undervisa. Till det ska läggas stor brist på skolböcker m.m. Men ändå, totalt i landet ökar andelen barn i skolan hela tiden, kvalitén förefaller inte försämras avsevärt och andelen barn som går ut grundskolan ökar. Men andra ord går det ändå framåt, om än från en låg nivå. Dessvärre har regeringen också fått för sig att man ska införa engelska som undervisningsspråk i skolan redan från tidig ålder. Givet nivån på engelskkunskaperna hos lärarna bidrar det knappast till att höja kvalitén, snarast är risken överhängande att det blir tvärtom. Hur som helst var det som sagt ett intressant besök, och dessutom är det alltid trevligt att få sig lite dansuppvisning till livs.

Besök i storstan

2009-06-13T17:23:00.001+02:00

För den hyfsat trofaste läsaren av denna blogg (om det nu finns några sådana kvar med tanke på hur dåligt det varit med uppdateringar…) torde det framgått att Rwanda är ett fascinerande och intressant land med en historia som både förskräcker, och inspirerar och med en historia som är lärorik på många sätt. På många sätt är också Kigali en väldigt bekväm stad att bo i, men den är inte speciellt spännande. Tvärtom är den i längden relativt tråkig, och saknaden av bio och annan kultur, ett större och mer varierat restaurangutbud osv. gör sig efter ett tag påmind. Som tillfällig besökare finns det tillräckligt mycket att göra och upptäcka för att inte bli uttråkad. Men för oss mer eller mindre bofasta som har möjligheten infinner sig efter ett tag känslan av att då och då behövs kortare miljöombyten. Tur då att storstaden Nairobi finns blott en timmes flygresa bort. Till det facila priset av 2600 kr kunde jag löpa mig en biljett till denna regionala metropol. Sagt och gjort! Den förra helgen tillbringades följaktligen med sushi, biobesök, shopping och andra högst världsliga, och materiella, förströelser. Ibland är det faktiskt värt en del att få äta rå fisk och bra mexikanskt, gå på riktig bio och njuta av en bra Mojito. Att ett Nairobibesök nästan oundvikligen också innebär bilköer blir också på något märkligt sätt en del av upplevelsen.
I spänd väntan på sushi

Nya vänner?

2009-05-23T17:20:00.002+02:00

Jag trodde nog redan innan jag flyttade ned till Rwanda att det till en början skulle bli mycket umgänge med andra ex-pats. Men att det fortfarande efter ett drygt halvår fortfarande skulle vara så att jag nästan uteslutande umgås med andra européer och amerikaner trodde jag kanske inte. Jag klagar absolut inte på det umgänge jag har. Tvärtom, de ex-pats jag träffat här nere är supertrevliga.
Supertrevliga ex-pats

Det är helt enkelt svårare än jag förutsåg att få ett reguljärt umgänge med rwandier. Jag är dock långt ifrån ensam om att uppleva detta. Merparten av ”västerlänningarna” jag känner har relativt få rwandiska vänner även om det givetvis finns undantag. Det är inte på något sätt omöjligt att träffa rwandier, men tillfällena att träffas naturligt är helt enkelt inte så många. Möjligen är anledning till det begränsade umgänget med rwandier att jag är bekväm och inte ”försöker” mer, möjligen är det helt enkelt inte så lätt. Kanske är rwandierna som jag trots allt träffar återhållsamma eftersom de vet att jag inte är här för gott. De vet att jag åker hem igen efter några år, och deras incitament att inleda en vänskap är därmed möjligen svagare. De rwandier som jag ändock träffar och umgås sporadiskt med är samtidigt en liten och privilegierad klick. De är knappast representativa för hur merparten av den jordbrukande befolkningen har det. Oavsett orsak undrar jag vad konsekvensen är. Blir följden att jag riskerar komma hem utan att ha fått en bra bild av hur rwandier har det och hur de tycker och tänker?

Gisenyi och Goma

2009-05-11T17:44:00.005+02:00

På första maj hör det ju till att demonstrera, men vi hoppade över det i år. Istället packade jag och några vänner in oss i bilen och åkte de tre timmarna till Gisenyi vid Kivu-sjön. Helgen tillbringades i epikureisk anda med sol, bad och strandparty. Det är ändå något visst att dansa på stranden halv tre på morgonen, med tre hyfsat skönsjungande tjejer från Uganda, som försöker efterlikna Destiny’s Child, på scen. En upplevelse som jag tror vi utan tvekan kan klassificera som once in a lifetime.

Vi passade också på att ”turista” lite i grannlandet Demokratiska Republiken Kongo. Gisenyi ligger nämligen granne med Goma, och vi bestämde oss för att ta en titt på denna stad som för den som endast känner till den via internationell media nog mest förknippas med krig, våldtäkt och flyktingströmmar. För min egen del var det första gången jag besökte staden, och även om jag visste att läget numer är relativt lugnt fanns ändå ett litet mått av osäkerhet. Den visade sig vara helt obefogad, för vår del i alla fall. Nu besökte vi Goma mitt på ljusa dan vilket säkert bidrog, men under de två-tre timmar vi gick omkring i stan upplevde jag aldrig någon obehaglig eller hotfull stämning (även om spåren av våldet givetvis syns, bland annat i form av FN-soldater). Stan i sig är nu inte så värst mycket att se. Det mest intressanta är snarare konstrasten mot Gisenyi på andra sidan gränsen. Goma är mer av det Afrika jag har sett i andra länder på den här kontinenten.

Slangbellan får man lämna utanför krogen.

Medan Gisenyi snarast har karaktären av en välstädad, men något bedagad och sömning småstad som sträcker ut sig längs med den vackra Kivusjön, vänder sig Goma närmast bort från sjön upp mot de lavatäckta sluttningarna och den närbelägna vulkanen som ödelade delar av staden för några år sedan. Det är skitigare, saknas trottoarer att gå på, folk säljer allt mellan himmel och jord i vart och vartannat gathörn och hela stan är generellt mer rörig och oorganiserad. Väldigt intressant att se, men som sagt, knappast en stad man besöker för nöjes skull så många gånger. Det som lockar till fler besök är dock utbudet av goda ostar och att priserna på vin är lägre än här i Rwanda. Och det kan nog vara en morot för att göra fler besök misstänker jag.

Spåren av vulkanutbrottet syns fortfarande mitt i stan.

Den osynliga fattigdomen

2009-04-30T17:41:00.002+02:00

Rwanda har på femton år rest sig ur askan och landet har onekligen gjort betydande framsteg när det gäller att förbättra levnadsvillkoren. Statistiken talar sitt tydliga språk när det gäller utbildning och hälsa. Men det är fortfarande ett väldigt fattigt land jag bor i. FN-organet UNDP rankar Rwanda på 166:e plats av totalt 179 länder i sin Human Development Index (Sverige ligger på plats 7), och trots många år av positiv ekonomisk tillväxt är BNP per capita i reala termer fortfarande bara 320 $ (vilket alltså ger en genomsnittlig levnadsstandard på 0,87 $ per dag). I nominella termer är siffrorna inte fullt lika dystra (500 $ per capita), men ändå tydliga i att vi talar om ett väldigt fattigt land (återigen kan vi jämföra med Sverige som har en BNP per capita på 47 870 $).

Som framgår av rubriken var det dock inte den djupa fattigdomen jag tänkte skriva om, utan den osynliga fattigdomen. Saken är nämligen den att i Kigali syns inte den väldigt djupa fattigdom som trots allt finns i landet. Visst syns här fattiga människor som bor i små, trånga och skjulliknande hus, men det är ändå långt ifrån vad man kan få se på de små landsbygdsvägarna där de allra sämst lottade bor i lerhyddor och barfotabarnen i bästa fall är klädda i en alltför sliten och stor t-shirt.

I Kigali är gatorna och trottoarerna rena och välsopade, bilarna nytvättade (om än buckliga eftersom folk kör som krattor) och tiggarna lyser i stort med sin frånvaro. Om man inte känner till statistiken, eller inte rör sig utanför stan skulle man få intrycket av att Rwanda på det hela taget är ett relativt rikt land. På granntomten utanför mitt kontorsfönster bor en av stans mindre lyckligt lottade invånare, och det tjänar som en bra påminnelse om att fattigdomen fortfarande är både stor och djup. Att den inte syns i Kigali beror nog dels på att inflyttningen från landsbygden till huvudstaden varit relativt begränsad (till skillnad från de flesta andra länder på ungefär samma inkomstnivå), men också på att man från officiellt håll gärna målar upp en bild av ett tryggt och välmående land. Med andra ord: det är nog en rimlig misstanke att tiggarna körs bort för att inte störa stadsbilden. Kanske tjänar också bilden av framgång som en påminnelse för rwandierna om hur långt man ändå kommit på femton år, och som ett sätt att inspirera inför framtiden.

Oavsett orsakerna hoppas att stadsbilden ser mer eller mindre likadan ut om femton-tjugo år, men att det då beror på att fattigdomen faktiskt inte är djupare än vad den ser ut att vara.

Zanzibar

2009-04-25T13:07:00.006+02:00

Zanzibar är inte Rwanda. Det står helt klart efter ett kortare besök under påsken. Zanzibar är VARMT (ungefär så varmt som man förväntar sig att det ska vara vid ekvatorn). Det saknas trottoarer, gatorna är inte välstädade och kommersen pågår lite överallt. På ett sätt kan man säga att Zanzibar är lite mer Afrika "på riktigt" i jämförelse med den något mer "light version" betonade känslan i Rwanda av idag.

Hur som helst var det riktigt trevligt att få se lite hav, få äta utmärkt fisk och skaldjur, och få slappa lite på en kritvit strand. Dessutom finns den något bedagade och mycket charmiga Stone Town där man utan problem kan tillbringa en dag eller två med att gå runt i gränderna och titta på de många vackra dörrarna.

Osorterade funderingar

2009-04-19T19:43:00.002+02:00

Påskhelgen tillbringades på Zanzibar med sol, bad och utmärkt fisk och skaldjur. Bilder från den lilla kortsemestern kommer inom kort, men detta inlägg blir ytterligare en liten fundering/reflektion kring den afrikanska kontinenten och hur det är att besöka den jämfört med att besöka andra världsdelar. Allt givetvis utifrån min egen utgångspunkt och mina intryck.

Asien är en kontinent som kastar sig över en upplevelsemässigt. Det är åtminstone min erfarenhet av de länder i den världsdelen som jag rest i. Kulturen, människorna och maten som är så radikalt annorlunda slår emot en och intrycken haglar. Som många andra blir jag ögonblickligen förtrollad av denna upplevelse. Det är intensivt, omtumlande, ibland skrämmande men framför allt kittlande. Vad det än är, så är det inte något som med svenska eller västerländska mått mätt kan kallas alldagligt.

Afrika, eller åtminstone mina upplevelser av denna kontinent, är inte lika ”direkt”. Afrika smyger sig på. Upplevelsen är inte lika intensiv, det är sällan samma folkmyller, inte heller samma intensiva och plötsliga kulturella krock. Men Afrika lockar oss ändå. För egen del tilltog nog lockelsen och fascinationen med kulturen, naturen och de människor man möter mer och mer efterhand som jag tillbringat tid här. Egentligen bör man nog akta sig för att skriva så generellt om en så rik och varierad kontinent. Givetvis går det inte att dra alla afrikanska länder över en kam, men min upplevelse av de länder jag varit i förenas ändå av en känsla (eller snarare en grupp känslor). Det är en känsla som är svår att klä i ord, men den rödaktiga jorden och känslan av att sitta och titta upp på stjärnhimlen i den varma afrikanska natten när det mesta runt omkring en är mörkt och tyst är väldigt speciell. Jag är inte säker, men kanske är det den där känslan av att hitta tillbaka till det okonstlade och enkla som är speciellt. Hur som helst kryper den känslan under skinnet på mig.

Möjligen är det inte ett dugg intressant för dig kära läsare att ta del av dessa funderingar, men det är ju trots allt min blogg där jag skriver om det som faller mig in. Och om inte ovanstående föll dig på läppen så kanske nästa inlägg är intressantare. Då blir det i alla fall lite bilder. A bien tot.

Associationer

2009-04-08T14:52:00.002+02:00

Det är svårt att inte förknippa Rwanda med folkmordet. Detta trots att landet har så mycket mer som nationalparker med bergsgorillor, giraffer, zebror och flodhästar (dock inte i samma park), fantastiska landskap, stränder och sjöar osv. Men denna vecka är det svårt att inte låta tankarna vandra till det otänkbara och obegripliga som hände för femton år sedan.

Igår kväll (7 april) var jag på Amahoro-stadion, landets största fotbollsstadium, här i Kigali och deltog i en minnesceremoni över folkmordet. Det var en vacker och värdig tillställning där ordet hopp var det vägledandet temat. Samtidigt lämnade jag arenan med väldigt tungt hjärta. Inte därför att jag inte ser hopp i detta land, utan för att det som hände under de där hundra dagarna för exakt femton år sedan är så ofattbart omänskligt. Ceremonin, men ännu mer reaktionerna hos rwandierna runt omkring mig, bidrog till att känslomässigt åter en gång inpränta det som inte går att förstå. Flera personer i publiken fick under ceremonin akuta panikångestattacker där de oavbrutet skrek rakt ut. Som tur var fanns beredskap hos vårdpersonal på plats för att omhänderta de drabbade. Jag har aldrig sett så starka reaktioner på något liknande tidigare, och för mig blev det en påminnelse om att händelserna dels bara ligger femton år tillbaka i tiden (en relativt kort tidsrymd givet händelserna tror jag), men också att dessa människor upplevt grymheter som går utanför allt förstånd. Jag vet inte ens hur jag skulle kunna börja förstå deras upplevelser.

Som sagt var det en känslomässigt jobbig kväll, men samtidigt är jag glad att jag fick vara med om den. Dessutom finner jag förtröstan i att den dominerande känslan var sorg, men inte förtvivlan och uppgivenhet. Att ett land som genomgått det Rwanda har endast femton år senare har hopp som tema för en minneshögtid om folkmordet, och att försoning utan att glömma är ledord att ger mig ändå viss förtröstan inför framtiden. Visst finns splittring, misstro, hat och hämndbegär fortfarande kvar under ytan, men jag förundras ändå över att det inte är dessa känslor som är allt överskuggande och styr allt liv i Rwanda. Kanske kan det innebära att om ytterligare femton år är det inte endast folkmord som detta land förknippas med, utan också något mer positivt laddat.

Om detta må vi berätta

2009-04-06T10:28:00.000+02:00

På kvällen den 6 april 1994 sköts den dåvarande Rwandiske presidentens flygplan ner strax innan landning i Kigali. Några timmar senare startade ett av historiens blodigaste och mest brutala folkmord. Imorgon tisdag (den 7 april) är det på dagen 15 år sedan denna 100 dagar långa mardröm inleddes.

Den 7 april är helgdag här i Rwanda och hela denna vecka är Genocide Memorial Week. Trots alla bevis och den massiva flod av information som finns förnekas fortfarande folkmordet i vissa läger. Därför tror jag att det är viktigt att fortsätta uppmärksamma minnet av det som hände. Det urskillningslösa dödandet som går utöver ens föreställningsförmåga, ondskan, brutaliteten, dehumaniseringen, sveket från det internationella samfundet osv. men också orsakerna, förberedelserna och upptakten, motståndet, slutet på dödandet samt hur Rwanda klättrar ur avgrunden.

Förhoppningsvis ges 15-årsdagen uppmärksamhet även i svenska medier. För den som är intresserad arrangerar Forum för levande historia ett heldagsseminarium om händelserna 1994.

Ägarskap

2009-03-29T15:26:00.003+02:00

Ägarskap har varit ett "modeord" inom biståndssvängen de senaste fem-tio åren. Till skillnad från vissa andra termer som blir populära hoppas jag detta ord fortsätter vara viktigt även framöver. Tanken med ägarskap är kort och gott att landet i fråga, dvs. i detta fall Rwanda, ska vara ansvarigt och att det är landets regeringen som styr, formulerar politiken, drar upp riktlinjer och definierar prioriteringar för landets utveckling snarare än att givarna är de som sätter dagordningen. För en oinsatt en tämligen självklar princip, men tyvärrr något som alltför ofta saknats (och för en del av de svenska kommentatorer som numer hörs i biståndsdebatten en princip som inte förefaller vara särskilt central).

En anekdot, vars sanningshalt jag inte kan bedöma, säger att den tanzanska regeringen vid ett tillfälle förklarat för givarkollektivet i Tanzania att man från regeringens sida är beredda att ge fullt stöd till alla de initiativ som givarna vill sjösätta i landet. Oavsett om detta faktiskt hänt eller inte (eller om det är så det faktiskt fungerar i Tanzania) säger det något om hur bakvänt det kan bli med ägarskap ibland. I Rwanda är det, som tur är tror jag, ingen tvekan om vem som äger. Landets regering har en väldigt tydlig agenda som man driver, och såväl förarsäte som kartläsarposition är tveklöst tjingade av regeringen. Jag tror ibland planerna och ambitionerna är lite för ambitiösa (sekvensering och prioritering är knappast favoritgrenarna), och man kan ibland som givarrepresentant önska att regeringen skulle vara lite mer intresserad av dialog kring hur målen på bästa sätt kan uppnås. Men jag tror å andra sidan att det, jämfört med många andra väldigt fattiga länder, är ett ganska "angenämt" problem, och det tydliga ägarskapet är en stor styrka för landet så länge man fortsätter bedriva en politik som syftar till utveckling och minskad fattigdom. Intressant är det hur som helst att jobba i en sådan miljö.
Finansministern och hans statssekreterare äger

Paus

2009-03-13T08:44:00.002+01:00

Dags igen för ett litet avbrott från vardagen här mitt på den afrikanska kontinenten. I eftermiddag piper jag iväg till Nairobi för vidarebefordran till Zürich och därifrån till en schweizisk alpby. Japp, det är dags för en veckans skidåkning med pojkarna hemifrån. Jag bifogar en liten stämningsbild så ni förstår hur bra jag ska ha det.

Besök

2009-03-07T13:20:00.003+01:00

Det har onekligen varit dåligt med bloggande på senare tid. Jag har haft turen att ha haft besök hemifrån Svedala, och därför har jag haft lite dåligt med tid för att underhålla den eventuella virtuella publiken. Hur som helst, om det eventuellt är någon som fortfarande läser denna blogg så ber jag om ursäkt. Jag kompenserar med några bilder från nationalparken Akagera, som besöktes för två helger sen, samt från Gisenyi vid Kivu-sjön.

På det hela taget verkar hela den besökande ”delegationen” vara väldigt nöjda med sitt besök, och jag tycker givetvis att det var kanon att få se delar av familjen igen, inte minst eftersom det nog dröjer tills i sommar innan jag får se dem igen.

En mamma, en syster, en systerdotter, en parkvakt och en giraff.

Underbara Kivu-sjön, denna gång i Gisenyi, inte Kibuye.

Helt klart badbart

Perspektiv

2009-02-24T08:25:00.001+01:00

Förra helgen åkte vi till Kibuye vid Kivu-sjöns strand. Det är en oerhört fridfull liten stad där de små hotellen ligger inbäddade i små vikar omgivna av lummiga branta sluttningar. Väldigt idylliskt är det allt som oftast, och även denna gång trots att vi var ett gäng på drygt tio personer som gjort gemensam sak och åkt dit. lite smolk i glädjebägaren blev det dock. På lördagen åkte vi ut med båt till en liten ö som heter Amahoro. Större delen av dagen tillbringades på ön med att läsa böcker, slappa i solen och vänta på maten från den lilla serveringen. När vi vid dagens slut skulle betala notan för hela sällskapet visade det sig att kycklingen var betydligt dyrare än de som beställt den trodde. Det i sin tur ledde till en ganska upphetsad och hätsk diskussion mellan en amerikansk bekant och personalen på serveringen. Det hela slutade med att personen i fråga vägrade betala hela summan på notan även om han i slutändan betalade mer än det pris som han hävdar de uppgivit från början.

Jag förstår poängen om att har de uppgett ett pris så är gäller det, men hela händelsen tycker jag ändå var obekväm. Diskussionen handlade inte om några jättesummor (drygt 100 kr), och problemet som jag ser det är att även om diskussionen inte inbegrep mig eller många av de andra som vi var där tillsammans med färgar givetvis intrycket från hans beteende av sig på oss (han agerade också utan att fråga oss om synpunkter eller råd). I ett land där vi både representerar, och i jämförelse också är, de som har allt är det inte ett intryck som jag vill ska förstärkas med att bråka om små summor. Hur som helst var det en lärorik, om än inte alldeles angenäm, upplevelse som för min del handlar mycket om vilket perspektiv man har på sig själv och sin roll.

Kuperat, inte bergigt

2009-02-07T15:08:00.005+01:00

Det är lite märkligt att det i ett så kuperat land som Rwanda finns så få rena klippväggar och liten möjlighet till klättring. För ett par veckor sedan tog vi oss i alla fall ut till ett av de ställen som ligger närmast Kigali. Kvalitén på klättringen var väl sisådär får man säga, men det var kul att få känna lite på klippa igen.

Och utsikten var det inget fel på.

Dessutom var vi nog dagens attraktion bland traktens ungar som kom och tittade och det är ju aldrig fel med lite publik när man svettas.

Stiltje

2009-02-04T08:23:00.010+01:00

Det har varit lite stiltje på bloggen här ett tag, men frukta inte, det ska bli bättre. Som kompensation kommer här lite bilder från den gångna helgen som spenderades i Queen Elizabeth National Park i Uganda. Vi bodde på Katara Lodge som ägs av en kollega här nere, och det var kort sagt ett helt fantastiskt ställe med milsvid utsikt över savannen. Det framgår förhoppningsvis av bilden nedan som är tagen från baren. Taken som skymtar i förgrunden är de ”stugor” man bor i.

Möjligheterna att slappa i en hängmatta med utsikt över savannen bidrog också till att förgylla tillvaron.

Blandade bilder från parken.

Kort sagt en helt lysande helg!

Ljusning!?

2009-01-23T08:45:00.002+01:00

Det rör på sig i det stora grannlandet i väster. Laurent Knunda, före detta ledare för rebellrörelsen CNDP, arresterad här i Rwanda och på gång att utlämnas till DRK. Rwandiska trupper på kongolesiskt territorium på inbjudan av regeringen i Kinshasa för att tillsammans med kongolesiska armén avväpna FDLR (dvs. den gamla folkmordmilisen från -94). Banne mig om inte förutsättningarna för ett genombrott mot en fredligare framtid i östra Kongo helt plötsligt ser betydligt mycket bättre ut än på länge. Givetvis är det en väldigt skör och svår process där mycket fortfarande kan gå fel, men just nu ser det ljust ut iallafall. Nästan så att man vågar hoppas. Tänk vad en ny president i Vita huset kan göra för ens syn på världen

Bekvämare

2009-01-18T14:12:00.005+01:00

Det bekväma livet i Kigali har blivit ännu bekvämare i och med att mina nya trädgårdsmöbler anlänt.

Det är inte helt dumt att sitta i den nya soffan och titta ut över Kigali med en gin & tonic i handen. Dessutom är det ju tämligen kolonialt, och ett sådant arv måste väl förvaltas.

Dessutom går den nya fina bilen alldeles utmärkt. Så om det mot förmodan var någon som trodde att det gick någon nöd på mig här nere så kan jag kraftfullt dementera att så skulle vara fallet.

På plats igen

2009-01-13T08:47:00.000+01:00

Det är märkligt det där med att resa mellan kontraster. För mindre än en vecka sedan befann jag mig hemma i Stockholm, och nu är jag tillbaka i ett varmt och ganska fuktigt Kigali där skidföret och skridskoisarna är avgjort mycket sämre än de var i Sverige när jag lämnade, men där å andra sidan både mörkret och kylan inte gör sig påminda på samma sätt. En av de saker som slog mig när jag var hemma är hur snabbt jag kom in i gamla vanor. Känslan av att inte ha varit borta infann sig efter bara ett fåtal dagar. Samma sak när jag nu kommit ”hem” till Kigali och kunnat komma in i de rutiner jag skapat mig här.

Att komma hem till Kigali har sina fördelar. Livet här nere är onekligen bekvämt och på flera sätt väldigt enkelt. Det gäller inte minst det sociala livet som inte alls uppvisar samma behov av planering som Sthlm gör. Eftersom stan saknar såväl biograf som många andra kulturinrättningar blir valet mellan aktiviteter inte så stort, utan vi går ut och käkar och tar några öl. Många fler alternativ än så erbjuder inte den sociala scenen. Och eftersom utbudet av restauranger också är ganska begränsat är även det valet ganska enkelt. Som sagt, på det hela taget ganska enkelt och faktiskt bekvämt också. Den här bekväma tillvaron är givetvis inte var mans vardag, utan något som vi som har turen att vara privilegierade kan njuta av. Jag brottas fortfarande med att försöka få det att gå ihop för mig själv och hitta en lösning som känns känslomässigt acceptabel och som, för mig själv, rättfärdigar min situation här nere. Jag menar, jag är till syvende og sidst här för att försöka dra åtminstone något litet strå till stacken och bidra till att göra livet lite, lite bättre för fattiga rwandier. Och samtidigt har jag det så jäkla bra med fin bil, god mat på bordet varje dag, stort hus att bo i osv. (bilder på ”lyxlivet” kommer framöver). Är inte den där rika västerlänningen i sin fina bil provocerande i allt sitt överflöd. Gör jag, och vi andra ex-pats här nere, saker värre genom att så uppenbart tydliggöra klyftorna eller är det snarast mitt eget obehag inför klyftorna som gnager?

En lösning är givetvis att inte resa ut, att stanna där hemma där kontrasterna och skillnaderna är så mycket mindre. Men å andra sidan löser ju inte det problemet för någon annan än mig själv. Jag kommer bort från, och exponeras för fattigdomen, men den finns ju likafullt kvar ändå. Eller ligger lösningen kanske i att skänka alla sina besparingar och tillgångar till de mindre lyckligt lottade, att sälla sig till massorna som överlever på några få dollar per dag. På ett intellektuellt plan tror jag inte det är någon långsiktig lösning som bidrar till att minska eländet, men även på ett mer känslomässigt och egoistiskt plan har jag nog svårt för den lösningen. Jag är helt enkelt inte beredd att göra riktigt den uppoffringen. Så vad göra? Några svar på den frågan har jag inte, men kanske är det bra att frågan gnager i alla fall.

Etapp ett

2008-12-23T11:32:00.003+01:00

Jaha, nu var etapp ett avklarad, om nu avklarad är rätt ord. Det ger åtminstone mig associationer till något av en prövning som man ska gå igenom. Nu är det ju faktiskt inte så jag ser på min första tid i Rwanda, utan snarare som en upplevelse som jag fått förmånen att ha. Hur som helst kan man nog definiera de första månaderna som etapp ett eftersom jag nu är hemma på svensk mark igen för jul- och nyårsfirande.

Jag har funderat lite på hur jag skulle vilja karakterisera den första tiden, och finns det ett ord som jag tycker passar bra så är det kontraster. Den mest uppenbara i närtid är givetvis skillnaden mellan att komma till ett gråvintrigt Stockholm från ett varmt och soligt Kigali. Men kontrasterna gäller också livet i Kigali: kontrasten mellan det liv jag lever och det som merparten av rwandierna lever, kontrasten mellan mitt kontorsrum och skjulet som en familj bor i på baksidan av vårt kontorshus, kontrasten mellan Kigali och landsbygden, kontrasten mellan Kigali och andra afrikanska huvudstäder jag varit i, kontrasten mellan det relativt lugna och fridfulla vardagslivet och det väldigt dynamiska yrkeslivet, kontrasten mellan ordningen i Rwanda och kaoset i Kongo osv. Kanske blir kontrasterna mindre påtagliga när jag vant mig än mer vid livet i Rwanda, men tills vidare får alltså det ordet karakterisera min sammanfattning av etapp ett.

God jul!

Det möjligas gräns

2008-12-17T10:49:00.002+01:00

Hur får man ett land att fungera efter ett folkmord? Egentligen är det ju en fråga som inte ska behöva ställas, och än mindre besvaras. De flesta känner nog i grova drag till vad som försiggick här i Rwanda för drygt fjorton år sedan – att från april till juli 1994 slogs uppskattningsvis ca. 800 000 människor ihjäl av sina landsmän, grannar, arbetskollegor och vänner. Aldrig tidigare, och förhoppningsvis aldrig mer, har så många människor utrotats på så kort tid. Det skedde inte med några högteknologiska metoder, utan på enklast tänkbara och brutala sätt. När kulor kunde sparas gjordes det. Det sätt som dödandet gick till på innebär inte bara att man har rekord i antalet offer på kortast tid, utan också att antalet förövare är oerhört stort. Uppåt 100 000 människor har uppskattats ha deltagit på ett eller annat sätt. På många sätt har folkmordet i Rwanda flyttat fram det möjligas gräns ytterligare några steg.

Orsakerna till att det skedde, och vad som kan göras för att undvika liknande händelser är givetvis bland de viktigaste frågor vi som mänsklighet har att ta itu med. Men kanske lika intressant är frågan om hur man får ett land som drabbats av något så otänkbart att fungera igen. Hur kan man hitta ett sätt att gå vidare med så många drabbade och så många som på ett eller annat sätt är delaktiga i förbrytelserna? Hur får man ett land att funka när offer och förövare måste samexistera? Trots de brister som otvetydigt finns här har ändå Rwanda lyckats med det otänkbara: att skapa liv ur förintelse, att skapa utveckling ur förstörelse. Efter de första två månaderna här förstår jag fortfarande inte hur det går till. Jag har så smått börjat förstå en liten del av hur det rwandiska samhället fungerar. Det är helt klart ett samhälle med en tydligt auktoritär tradition. Denna tradition, som har gamla rötter, har format såväl historia som det Rwanda jag ser omkring mig idag. Den auktoritära traditionen i det rwandiska samhället bidrog tveklöst till att folkmordet utvecklades på det sätt det gjorde. Jag tänker inte ge mig på att beskriva detta här eftersom det redan är gjort på ett utmärkt sätt av andra. Här vill jag särskilt lyfta fram Philip Gourevitch’s lysande bok ”We wish to inform you that tomorrow we will all be killed with our families”. Av de böcker jag än så länge läst om folkmordet är det den överlägset bästa (nästan obligatorisk läsning för de som eventuellt när planer på ett besök).

Men som sagt, även om jag kanske lärt mig lite om vad som format landet blir jag inte så mycket klokare på frågan om hur man får ett land att fungera efter ett folkmord. Visst spelar den formella rättsskipnings- och försoningsprocessen med de traditionella Gacaca-domstolarna en roll, men för att ett samhälle ska fungera inbillar jag mig att det dessutom krävs ett grundläggande mått av förtroende och tillit mellan människor. Hur skapas det i en kontext som denna? Hur bygger man upp tillit mellan människor som haft de erfarenheterna rwandierna har? Eller kan något annat ersätta detta sociala kitt? Kan man bygga utveckling och försoning utifrån att det är ovanifrån kommenderat, eller är det kanske nödvändigheten och att det inte finns något alternativ som skapat det Rwanda jag möter idag? Frågorna är många och än så länge lyser svaren alltför mycket med sin frånvaro. Hur ett samhälle kan komma vidare och hitta en grund att bygga på, samt vad den grunden består i, är enligt min mening väldigt angelägna frågor. Jag hoppas få lite mer insikt varefter tiden lider, även om uppsynen på vänner och kollegor när vi diskuterar vad vi förstår av Rwanda kanske tyder på att det inte är några enkla frågor. Hur som helst hoppas jag kunna återkomma till ämnet framöver, och då också med hypoteser, inte bara frågor.

Inte det riktiga Afrika?

2008-12-11T17:13:00.000+01:00

Ibland får jag en känsla av att Rwanda inte är ”det riktiga Afrika”. På flera sätt är det ju en j-vligt märklig och de facto felaktig känsla. Landet ligger ju tvivelsutan mitt i Afrika, det är förhållandevis varmt (utan att vara hett) och de har ju många av de kännetecken som vi förknippar med Afrika. Här finns en fattigdom och ett armod som är förtvivlat stort, här finns lerhyddor, barfotabarn och vilda gorillor. Mörkret sänker sig snabbt så fort solen går ner, och på morgonen väcks man av ljud från allsköns vilda fåglar. Allt detta är nog sådant vi lite till mans förknippar med denna kontinent. Men sen finns det sådant som åtminstone jag inte hade väntat mig. Kanske beror det på mina förutfattade meningar, eller så är det helt enkelt så att Rwanda på flera sätt är annorlunda och på gott och ont skiljer sig från omgivande länder.

Aspekter jag tänker på är tex. att rwandier i gemen är tämligen reserverade och försiktiga till en början. Kanske är de lite som vi svenskar, även om orsakerna till beteendet säkert skiljer sig åt. Eftersom jag spenderar merparten av min tid i Kigali slås jag också av hur välordnad stan är. Här lever folk inte sina liv på gatorna, trottoarerna används för att gå på, inte för att sälja allsköns varor. Varje morgon städas stans gator metodiskt av kommunalarbetare i reflexvästar, och i stor utsträckning respekteras faktiskt trafikljusen. Ytterligare en aspekt som förvånar är att den rwandiska staten har en så stark roll i hela landet. Även om dess kapacitet är begränsad som en följd av landets fattigdom har staten ett mycket större inflytande än jag kunnat föreställa mig.

Föga förvånande blir väl kanske slutsatsen att Rwanda, precis som alla andra länder, har vissa drag som stämmer in i vår bild av hur det ska vara, och andra drag som överraskar. Mer sånt.

Charles Umubano

2008-12-08T16:26:00.007+01:00

Den bättre delen av helgen tillbringades i Volcanoes National Park, eller Virungaparken som den också kallas. Där fick vi stifta bekantskap, om än tämligen ytlig, med en väldigt imposant herre vid namn Charles Umubano. En tvättäkta silverrygg. Att gå på Gorillatrekking i Virungaparken är helt klart en unik och väldigt imponerande upplevelse. Trots att de förstår att ta ordentligt med betalt för tillståndet och guidningen känns det såhär i efterhand som att det var värt varenda krona. Att under en timmas tid få komma så nära så imponerande och samtidigt värdiga varelser som bergsgorillorna i deras egen miljö är en upplevelse som man inte glömmer i första taget. Inte att missa när man besöker detta land!

Charles himself

Lagom nära?

Ljugarbänken?

Nu skulle det smaka bra med lite bambu

Kigali weekend

2008-12-01T16:46:00.004+01:00

Vad gör man på helgen i Kigali undrar ni säkert (eller kanske inte, men jag tänkte beräta ändå). Restaurangutbudet i stan är långt ifrån enastående, men det finns ändå tillräckligt många trevliga ställen för att man ska kunna klara sig bra. I fredags blev det middag på Indian Khazana, en av stans bättre indier. Ett tydligt tecken på att det inte finns alltför många ställen att gå till är att du med största säkerhet springer på bekanta när du är ute och äter. Så även denna kväll. Om man mot förmodan vill undvika uppmärksamhet gör man därför bäst i att åka ut från stan till någon av de lite schavigare etablissemangen i förorten. Nu var det inte fallet denna gång, utan vi gav oss efter middagen raskt iväg till Torero som är en av de trevligaste barerna i stan (med en inte oäven tapas-meny). Väl där sprang vi givetvis på ytterligare bekanta...

Efter en fredag där man tydligt kunnat slå fast att stan är tämligen liten v.g. uteställen och att antalet Muzungus (slang för "viting" som används både på Swahili och Kinyarwanda och som, vad jag hört, egentligen betyder förvirrad person) också är det skulle lördagen bla. ägnas åt tennis. Eftermiddagsregnet beslutade sig dock för att komma ett par timmar för tidigt så det blev jobb ett par timmar istället. Nästan lika roligt...

På söndag blev det adventsfika. Nu hör väl inte det till en av de vanligaste söndagsaktiviteterna här i stan, men säsongen bjuder ju att man åtminstone måste försöka skapa lite julstämning (det gick väl sådär om man ska vara helt ärlig). Hur som helst fick vi smaka säsongens första glögg, och bara det är ju stort. Söndagen avslutades i god stil med middag på Sole Luna (jepp - helt riktigt en italiensk restaurang), förvånansvärt nog utan att vi sprang på en enda bekant.

Så spenderades alltså helgen och nu är det måndag igen...

Tipset

2008-11-29T10:56:00.002+01:00

Jag måste rekommendera senaste numret av Fokus (finns i en affär nära dig) där Figge skrivit en lång och gedigen artikel som förhoppningsvis kan bidra till att även andra svenska medier rapporterar lite mer insiktsfullt om konflikten i östra Kongo och dess orsaker. För den som inte kan eller vill köpa senaste numret kan man läsa själva texten här.

A day in the life

2008-11-22T13:20:00.003+01:00

Som motvikt mot min ansats att utstråla en aura av seriositet genom mer eller mindre lyckade försök till analys och beskrivning av läget i Rwanda och omgivande länder kommer här ”en biståndsbyråkrats vardag”:

"Efter diverse morgonbestyr börjar klockan närma sig åtta och det är dags att ge sig av till jobbet. Ungefär samtidigt som jag lämnar huset anländer Basile (trädgårdsmästaren) och Pascaline (den fenomenala hushållerskan). Väl på jobbet spenderas första timman med att läsa igenom e-posten, DN på nätet och att dricka kaffe. Därefter är det kanske dags för ett möte, och om inte finns det säkert något underlag som ska kommenteras, eller en pm som ska skrivas. Efter det är det helt säkert dags för ett möte, kanske uppe på EU-kommissionen (som sitter våningarna ovanför oss) eller nere på det rwandiska finansdepartementet. Sen tillbaka till kontoret och läsa lite mer e-post, kanske skicka ett par för egen del också, och i bästa fall har nu klockan blivit så pass mycket att det är dags att gå hem."

Men vänta lite nu: skulle inte du åka ut och jobba med bistånd på riktigt, i ett utvecklingsland? Hmm (skruvar lite besvärat på sig), jo, ehh, det var väl det jag skulle. Mina arbetsuppgifter, som jag nu har börjat greppa vad de består i, är till stor del sådana som gör att arbetet ser ut ungefär som för vilken annan god svensk byråkrat som helst. Visst blir det kanske några fältbesök då och då (även om jag inte hunnit med några än), och hade det inte varit för att jag direkt utanför mitt arbetsrumsfönster ser ut över en övergiven tomt där en liten familj bor i ett väldigt skraltigt skjul och odlar lite grödor hade man kunnat tro att jag lika gärna satt på kommunkontoret i Årjäng. Jag hade nog för egen del inte räknat med så mycket annat heller. Slutsatsen är väl kanske hur som helst att vardagen kryper på även när man minst anar det, och att kontorslivet är detsamma världen över. Det är väl också en intressant dimension av globaliseringen?

Kommunkontoret i Årjäng, eller biståndskontoret i Kigali?

Utsikten från kommunkontoret?

Skrämmande bra

2008-11-18T08:35:00.003+01:00

Jag vet inte om man får skriva såhär roligt om det som händer i DRK, men om du har 15 minuter över, och vill få en snabbkurs i hur oerhört komplicerat (och avskyvärt) det som hänt i Kongo de senaste 14 åren är tror jag det är svårt att hitta en mer läsvärd källa än denna.

Det är service det

2008-11-16T12:50:00.004+01:00

Ibland förvånar effektiviteten i det här landet. Igår tänkte jag åka förbi sattelit-TV bolaget för att beställa installation och kanalpaket så att jag kan hålla mig ajour med vad som händer i världen (eller så var det bara för att kunna följa de senaste nigerianska såporna). Hur som helst klev jag in på kontoret och uppgav mitt ärende. Jag hade förväntat mig att det skulle vara ungefär som när jag försökte beställa internetuppkoppling till mitt hus, dvs. jag skulle beställa, de skulle lova att komma inom några dagar, och en dryg vecka senare skulle jag fortfarande vänta. Men icke denna gång. En kvart senare står installatören med en parabol under armen och väntar på att jag ska köra hem honom till mig. Eftersom jag inte riktigt räknat med riktigt så snabba puckar hade jag givetvis inte tillräckigt mycket kontanter med mig, men det la installatörens chef gladeligen ut för min del. Sagt och gjort, jag körde hem grabben och några timmar senare hade jag fungerande sattelit-TV hemma. Får man den servicen från våra svenska leverantörer, eller för den delen någon annanstans?

Nöjd parabolägare

Apropå service - som så många andra av de privilegierade västerlänningarna här har jag en hushållerska. Föga förvånande känns det ganska märkligt att ha en person som går omkring och plockar upp, städar och diskar efter en varje dag. Men den känslan kanske man vänjer sig vid. Det gäller väl bara att se upp så man inte börjar ta servicen för given. Hur som helst är Pascaline alldeles utmärkt på att laga mat så frågan är: hur behåller man matchvikten?

Kontraster

2008-11-10T08:07:00.006+01:00

Den gångna helgen tillbringades i Kibuye. En liten sömning stad vid den östra stranden av Kivusjön, ungefär mitt emellan sjöns norra och södra ände. Det är ett ställe man åker till för att slappna av, titta ut över det stilla vattnet och de trädbeklädda och lummiga bergen och kanske ta sig ett bad i det alldeles lagom tempererade vattnet. De enda ljud man nås av är kvittret och skriken från de många olika fåglar som har valt den idyll till boplats. När man sitter där och njuter av utsikten och den vackra naturen och det är så där precis lagom varmt är det svårt att föreställa sig ett mer harmoniskt och fridfullt ställe. Och Kibuye är faktiskt precis så fridfullt.

Utsikten ner mot Kibuye (själva stan är dock skymd)

Stefan i fototagen

Kontrasten finner man ett par mil bort, på andra sidan sjön vid bergen som tornar upp sig på motsatta stranden. Där är tillvaron allt annat än harmonisk. Där ligger Kongo, närmare bestämt Nord- och Sydkivu. Det som där försiggår är bortom min emotionella föreställningsförmåga, och idyllen här i Kibuye gör det om möjligt än mer obegripligt. Konflikten i östra Kongo förefaller mig väldigt komplex, och det enda man verkar kunna säga med säkerhet är att alla parter har oerhörda förbrytelser på sitt samvete. Den kongolesiska armén förefaller inte ha några problem med att plundra och våldföra sig på sin egna befolkning. Att man, åtminstone tidigare, gjort gemensam sak med den gamla folkmordmilisen interhamwe från Rwanda (som numer går under namnet FDLR) bidra ju inte direkt till att bättra på bilden. Laurent Nkundas CNDP förefaller inte vara ett dugg bättre de heller, kanske till och med tvärtom. I den här konflikten som färgas av såväl etnicitet (eller åtminstone tillskapad sådan), maktbalans mellan huvudstad och de östra delarna av landet samt ren och skär kamp om naturresurser är det svårt att se någon vinnare, men desto fler förlorare. Som vanligt är det civilbefolkningen som kommer i kläm och drabbas hårdast, vare sig det sker genom underlåtenhet, eller med berått mod. För den som vill läsa lite mer om konflikten kan jag utan tvekan rekommendera Figges artikel i senaste Fokus (http://www.fokus.se/2008/11/kongos-kollaps/).

Kontrasten mot det fridfulla Kibuye tror jag i alla fall lär oss en sak. Och det är att konflikten inte är ett naturligt tillstånd eller oundviklig. Det finns en annan möjlighet. För trots alla de problem med djup fattigdom som finns i det här landet är ändå Rwanda ett drömrike i jämförelse med östra Kongo. Och om det går att bygga något i Rwanda på ruinerna av folkmordet -94 går det även på andra sidan Kivusjön. Frågan är bara om vilja finns hos de som bestämmer.

Långt därborta i fjärran skymtar "Mörkrets Hjärta"

Precis som Sverige?

2008-11-04T13:10:00.002+01:00

Om nu någon mot förmodan hade trott att Rwanda skulle vara isolerat från USA-valfeber kan vi snabbt slå fast att det är helt fel. Bortsett från att alla ex-pats noga följer spektaklet uppmärksammas det också en hel del i det ”riktiga” Rwanda, dvs. det liv som alla de lever som till skillnad från undertecknad inte befinner sig i utlänningsbubblan. Folk bär Obama-knappar och har klistrat Obama-stickers på sina bilar. Att det skulle finnas någon annan kandidat att stödja, eller ens rösta på, verkar inte vara möjligt att föreställa sig. Någon insiktsfull person konstaterade att om våra önskningar går i uppfyllelse kommer det de närmsta sex månaderna födas en hel drös rwandiska små-Obamas. Det vore nåt! Imorgon vet vi hur det blir med den saken…

Down town

2008-11-01T12:24:00.000+01:00

Igår direkt efter jobbet åkte jag upp till centrala Kigali där de få lite större affärerna ligger. Jag skulle leta efter något som kunde tjänstgöra som en dålig ursäkt för en halloweenkostym inför en fest hos några jänkare här i stan. Att gå omkring i centrala Kigali är egentligen inte någon speciellt anmärkningsvärd upplevelse. Centrum är ganska litet och inte särskilt charmigt, och de få affärer som finns har ett, med våra mått mätt, väldigt dåligt utbud. Flera afrikanska storstäder lider av att vara ganska osäkra vilket dock inte är fallet i Kigali vilket givetvis är en stor fördel. Även efter mörkrets inbrott är det inte några som helst problem att gå omkring på gatorna bortsett från att det är ont om gatbelysning vilket ur trafiksäkerhetssynpunkt givetvis inte är optimalt. Men om det är ett av de större problemen med att röra sig fritt när man befinner sig i ett av världens fattigaste länder ska man nog skatta sig lyckligt lottad.

Hur som helst, när jag jagade runt där efter något att sätta på mig kom en äldre tiggande kvinna fram och bad om en gåva. Allt som oftast låter jag bli att ge något vilket jag efteråt alltid har mer eller mindre dåligt samvete för. Det som slår mig såhär i efterhand är dock att jag tycker en situation som den väldigt flyktiga som nu passerade är betydligt mycket svårare att hantera när jag kommer i kostymbyxor och skjorta, än om motsvarande hade inträffat om jag varit mer fritidsklädd. På något sätt står ju, åtminstone i mitt medvetande, den vita kostymklädda mannen för allt som den här kvinnan inte har och inte är, men Kalle klädd i t-shirt och jeans har inte riktigt samma utstrålning inbillar jag mig. Samtidigt är det ju samma människa under kläderna, och egentligen borde det inte vara någon skillnad (jag tvivlar på att det är det för den fattiga kvinnan). Handlar det bara om en skyddsmekanism för min egen del, eller är det kanske snarare ett sätt att försöka åtminstone mentalt minska klyftan mellan oss när jag känner att jag kan kliva ur mallen som den vita affärsmannen? Allehanda svar på den frågan tas tacksamt emot. Tills vidare fortsätter jag grubbla.

Dagens Kigali

2008-10-25T15:03:00.008+02:00

Kigali idag bjuder på molnigt till växlande och ca. 27 grader. De utlovade bilderna, eller åtminstone en del av dem, kommer här i form av några miljöbilder. Här nedan ser vi Kiyovu som är den kulle där stans centrum ligger.

Grönt är det också

Bostad för en stor del av stans invånare ser ut ungefär såhär. Just detta är en kulle som heter Kacyiru, där också kontoret är beläget

En av alla dessa uppförsbackar

Skolgård och fotbollsplan

Åsså huset
Nej bilen är inte min. Den hyr jag bara från kontoret.

Mittens rike?

2008-10-24T14:00:00.001+02:00

Jag vet inte om jag fått grepp om än Kigali, men jag börjar i alla fall få viss koll. De första intrycken kvarstår – det är en lugn och sympatisk stad. Men liten trots sina 700 000 invånare. Det är en väldigt tydlig känsla av att man befinner sig i en avkrok. Det är ju faktiskt lite märkligt med tanke på att Rwanda på flera sätt verkligen ligger i mitten. I mitten av Afrika, kontinenten som vi alla härstammar från, och som en gång bokstavligen var mänsklighetens centrum och vagga. Och idag är det så tydligt att man befinner sig långt ifrån världens centrum. Visst finns uppkoppling (duh!), satellit-tv, mobiltäckning nästan överallt och allt annat som en kräsen västerlänning kan tänkas kräva, men i både tempo och atmosfär märks det tydligt att staden och landet än så länge bara har kommit in i farstun i globaliseringsstugan. Man känner sig med andra ord ganska långt borta från den värld man är van vid. Det är en intressant känsla eftersom den (virtuella) världen samtidigt ofta bara är en knapptryckning bort.

Det är en både lockande och lite läskig känsla. Lockande därför att känslan av att vara lite avskärmad, även om det bara är en känsla, gör mig mer fokuserad på den verkliga världen såsom den pågår här på andra sidan skärmen. Om jag nu är avskärmad från den stora världen kan jag ju faktiskt se till att fokusera på det som betyder något, dvs. den handfasta verkligheten här framför mig. På något sätt får det lilla (som kanske är det stora?) en större roll. Det läskiga är att man får känslan av att tappa den delaktighet i den stora världen som man vant sig vid, samt givetvis upplevelsen av avstånd till familj och vänner.

Att Rwanda är en avkrok (för det är det tveklöst) har dock givetvis större och mer betydelsefulla implikationer än de eventuella känslor det förmår väcka i mig. Först och främst är det både en konsekvens av, och orsak till, att det alltjämt är ett av världens fattigaste länder. Även om globaliseringen är en process med såväl baksidor som framsidor menar jag att fördelarna överväger. Men det förutsätter att man globaliserar snarare än blir globaliserad. Och det är just det senare som många av de fattiga och minst globaliserade länderna riskerar råka ut för. De står utanför och tittar in, får kanske del av vissa av fördelarna, men långt ifrån alla samtidigt som kapaciteten att hantera problemen är så mycket lägre än hos dem som sitter på insidan. Nu är det som tur är inte ett obotligt tillstånd, även om det tar tid att komma tillrätta med. Vi får se hur långt landet hunnit när mina två år är till ändå, förhoppningsvis ytterligare lite längre tillbaka till mitten.

Direkt från Kigali

2008-10-18T11:29:00.002+02:00

Jaha, nu var man på plats. Jag ska försöka samla mig och skriva några mer reflekterande rader när jag hunnit få ihop tillvaron lite mer. Det är inte så att den ligger i spillror på något sätt, men den är tämligen rörig just nu. Det känns väldigt bra att vara på plats, men jobbet har jag än så länge inte någon större översikt över, min blivande bostad är fortfarande inte helt inflyttningsklar, och inte har jag någon vidare koll på stan eller människorna heller. Nåväl, allt det där lär ju lösa sig med tiden, och jag tror faktiskt det är så här det ska vara de första dagarna.

Som sagt, jag återkommer snart med lite mer välsorterade tankar och förhoppningsvis några bilder som ackompanjemang.

Därför

2008-10-05T12:06:00.000+02:00

Jag tror jag kan sammanfatta mina egna skäl och svar på fråga varför i tre korta meningar. Det är viktigt – väldigt viktigt till och med. Jag inbillar mig att jag kan bidra. Det är spännande.

Om vi börjar nedifrån i prioritetsordning. En aspekt av att åka iväg till ett av världens fattigaste länder mitt i hjärtat av Afrika är att det på ett rent personligt plan är spännande. Den rent egoistiska aspekten av det hela, dvs. vad jag personligen får ut av det, är helt klart en bidragande orsak (vilken är helt i sin ordning tycker jag så länge den inte blir den allt överskuggande orsaken).

Det andra skälet är att jag faktiskt inbillar mig att jag har något att bidra med, och att jag kan göra en, om än liten, skillnad. Detta hänger givetvis samman med det kanske viktigaste skälet – nämligen att det är något viktigt jag ska hålla på med. Den skillnad jag som skrivbordnisse gör är helt klart mindre påtaglig än en läkare eller sjuksköterska som arbetar i ett flyktingläger gör. Och möjligen är det så att jag är lite för bekväm och ovillig att göra de uppoffringar som krävs för att kunna göra skillnad på det sättet. Kanske försöker jag gömma min egen otillräcklighet bakom en ridå av självbedrägeri, men det kanske också är så att alla funktioner behövs och kan bidra på sitt sätt, och att jag givet min kunskap gör störst nytta där jag är. Vi får se om jag får anledning att återkomma till detta…

Slutligen då det viktigaste skälet, nämligen att frågan i sig är väldigt viktig. Nu blir det nog lite pretto, men eftersom jag ändå mest skriver för mig själv så spelar det inte så stor roll. Och det kanske ska få vara lite pretto eftersom det bottnar i mina värderingar och det som engagerar mig. Utöver den globala uppvärmningen ser jag faktiskt få andra globala utmaningar som är lika angelägna som att minska och utrota världsfattigdomen. Visst har vi många svåra frågor och problem att ta itu med i Sverige, men i jämförelse bleknar faktiskt de problemen. Jag känner helt enkelt att det är jäkligt viktigt, och att jag måste göra det jag kan, dra mitt strå till stacken, för att stötta en positiv utveckling. Ganska enkelt (och en gnutta högtravande).

Första intrycken

2008-09-28T20:44:00.000+02:00

Kigali avskräcker inte. Inte ett dugg faktiskt. Stan är oafrikanskt välstädad och ordnad, utan att vara Singapore-steril (det är ju ändå Afrika...). Geografin är avgjort kuperad. Backar och kullar överallt. Det är helt klart lite mer småstadsvibbar än känslan av metropol över det hela, men jag hade nog blivit mer överraskad om det hade varit tvärtom. Hur som helst är det alltså inte ett ställe som avskräcker, utan en stad som verkar lugn och trevlig.

Att stan är kuperad för det goda med sig att man kan få lite utsikt om man har tur.

Ovan är utsikten från det jag hoppas blir min kommande trädgård.

Första besöket

2008-09-17T20:55:00.000+02:00

På söndag bär det av för det första besöket. Fem dagar stannar jag innan det är dags att åka hem och packa innan det bär iväg för en lite längre vistelse. Det ska verkligen bli grymt kul att få se Kigali och att få en känsla för vad som väntar.

Varför?

2008-09-11T20:55:00.000+02:00

Jag har en idé om att försöka formulera varför jag håller på med utvecklingsfrågor och varför jag vill åka iväg och spendera flera år i Rwanda, men jag tvekar lite av rädsla för att det blir pretentiöst och högtravande. Jag vet inte om det är ett skäl att låta bli (sannolikt inte), men det får mig iallafall att avvakta lite. Vi får se om jag återkommer i ämnet.

Titeln

2008-09-07T20:49:00.000+02:00

Titeln ja. Det är väl lika bra att förklara redan från början. Det är ju verkligen inte mitt Rwanda (jag har ju inte ens varit där än). Men tanken är ju att skriva om mina upplevelser, mina intryck och vad jag lär mig i Rwanda dit det snart bär av för åtminstone två år. Så på så sätt är det faktiskt mitt Rwanda.